Kärnkraften har länge varit en mycket diskuterad fråga. Och nu när klimatförändringarna är på allas läppar verkar det som att kärnkraften åter är tillbaka i strålkastarljuset. Men hur värderar vi kärnkraften? Är det moraliskt och etiskt rätt av den äldre generationen att förespråka och bygga ut kärnkraften med tanke på alla dess risker och problem som ännu inte är lösta? Och slutligen vem är det som bär ansvaret för de val vi bestämmer oss för?
Personligen anser jag att kärnkraften inte är lösningen för vår nuvarande energi- och klimatkris. Men i detta inlägget kommer jag att diskutera om miljöfilosofi kan hjälpa oss att förstå kärnkraftsfrågan bättre. Så kanske kommer mina slutsatser att bli lite mer positiva än vad de brukar.
I slutet av förra året kom det en rapport från Amory Lovins och Imran Sheikh under namnet ”
The Nuclear Illusion” som visade att kärnkraften fortfarande är en farlig och alldeles för dyr energikälla. Rapporten hävdade också att genom att satsa på kärnkraft så förvärrar man klimatförändringarna:
”A widely heralded view holds that nuclear power is experiencing a dramatic worldwide revival and vibrant growth, because it’s competitive, necessary, reliable, secure, and vital for fuel security and climate protection. That’s all false. In fact, nuclear power is continuing its decades-long collapse in the global marketplace because it’s grossly uncompetitive, unneeded, and obsolete — so hopelessly uneconomic that one needn’t debate whether it’s clean and safe; it weakens electric reliability and national security; and it worsens climate change compared with devoting the same money and time to more effective options.”
En annan nyligen släppt rapport från den ideella organisationen ”Carnegie Endowment for International Peace” hjälper till att förstärka uppfattningen om kärnkraften som
en dyr och riskfylld energikälla som inte kan lösa klimatkrisen åt oss. I en intervju tidigare i år så sa den
före detta kärnkraftsförespråkaren Al Gore att han nu har ändrat uppfattning om kärnkraft. Enligt Gore så är inte kärnkraften lösningen på våra problem då den är för farlig, dyr, smutsig och ett hot mot världsfreden.
När man diskuterar kärnkraften så kommer det upp ett antal moraliska, etiska, värderings och ansvarsfrågor upp. En av dessa frågor är: Har dagens äldre generation rätt att förespråka och bygga ut kärnkraften med tanke på alla dess risker och problem, till exempel lagring av kärnavfall, som ännu inte är lösta? Dessa problem som ännu inte är lösta kommer ju med största sannolikhet den framtida yngre generationen tvingas leva, hitta lösningar och betala för. Detta är ett ämne som jag tror miljöfilosofin kan hjälpa oss att förstå lite bättre. Framförallt när det gäller att förstå folks olika ståndpunkter i frågan.
Enligt opinionsundersökningar så är
en majoritet av de unga i samhället emot kärnkraften. Det är dessa människor och framtida generationer som kommer att få leva och betala för de
kärnkraftsvänliga beslut dagens äldre generation av makthavare beslutar om. Det är som om den äldre generationen utövar en sorts paternalism mot den yngre generationen. Den kloke "fadern" fattar beslut åt "barnen" som inte förstår sitt eget bästa. Enligt Per Ariansen så ingår det i de beslut man tar ”en bedömning av konsekvensernas värde”. Man måste helt enkelt tänka och ta ställning till om konsekvenserna av ens beslut och handlingar är fördelaktiga eller inte. Så man kan undra varför och hur beslutsfattarna väljer dessa värden över huvudet på de berörda parterna, som i detta fall är de yngre och kommande generationer.
Jag kan tänka mig ett antal anledningar och resonemang som dagens beslutsfattare anser rättfärdigar och gör deras handlingar lämpliga, till exempel:
- Klimathotet (kärnkraft har väldigt låga utsläpp av koldioxid tillskillnad mot andra fossila energikällor).
- Elbrist i framtidens Sverige.
- Kärnkraft ger billig el.
Det finns förmodligen fler beskrivningar och värderingar men jag anser att dessa tre punkter är de starkaste från kärnkraftskramarna, även om de inte helt stämmer och
går att enkelt bemöta. Här uppstår det lätt värdekonflikter då både kärnkraftsmotståndare och förespråkare kan enas om att dessa tre punkter stämmer in på ett eller annat sätt. Motståndare kan ju till exempel hålla med förespråkarna om att kärnkraft ger låga utsläpp av koldioxid. Samtidigt kan ju förespråkarna hålla med om att det finns snabbare och mer effektiva sätt än kärnkraft att minska utsläppen av koldioxid. Men det betyder ju inte att de båda grupperna vill ändra sina ståndpunkter.
Under en presentation om stormen Gudrun och dess verkningar och konsekvenser så berättades det att orsaken till att stormen fick så stora och kraftiga efterverkningar och skador var för att majoriteten av träd som planterats i Sverige på sistone har varit snabbväxande gran. Och eftersom granar har svårt att stå emot kraftiga stormar, tillskillnad mot andra träsorter som bok och tallskog, pågrund av sina tjocka barrgrenar så föll därför så många träd i blåsten. Men även efter den katastrofala stormen så fortsatte skogsbönderna att plantera lika mycket gran som tidigare.
Så man kan ju ställa sig frågan hur lång tid det tar för oss människor att verkligen lära oss något från de konsekvenser som kommer från våra beslut och handlingar? I kärnkraftsvärlden så är väl
olyckan i Tjernobyl exempel på hur svårt det är för oss människor att lära oss av våra misstag och beslut.
Visst. Vi människor vill ju leva med hopp. Vi vill tro att våra problem med kärnkraften kommer lösa sig senare med hjälp av tekniska och vetenskapliga framsteg som vi idag inte har tillgång till. Men som vi nästan blint förlitar oss på att vi kommer att få tillgång till senare, någon gång i framtiden. Det var inte länge sedan det stod klart för oss att naturen inte alls hade någon ”obegränsad förmåga” att ta emot våra sopor. Men ändå så under stora delar av 70-, 80- och in på 90-talet så var det allmänna tankesättet att bara våra förstörande verksamheter i naturen stoppades i tid, innan ”de gick för långt”, så skulle naturen kunna återhämta sig själv.
Detta tankesätt att allt kommer att lösa sig senare med ny teknik tror jag hör samman med vår västerländska kultur, den kristna förvaltarskapstanken och herradömeattityden. Enligt professorn Lynn White så är den judisk-kristna traditionen och kulturen ”källan” till dagens brist på respekt för naturen. Även teologen Ole Jensen anser att vår ”tillväxtideologi”, och som enligt Jensen ”har fört oss in i en global kris”, kan skyllas på vår traditionella kristna naturuppfattning.
Kärnkraftens giftiga avfall, som kommer att vara en fara för oss och andra levande varelser i hundratusentals år, kan mycket väl komma att lösas av framtida generationer. Det stämmer ju självklart i att som Ariansen skriver, ”det som tycks vara ett oöverstigligt tekniskt problem nu” kan mycket väl ha fått en lösning som både är enkel och billig i framtiden. Men om inte detta är fallet. Eller om våra kärnkraftsvänliga beslut idag hinner vålla tillräckligt stor och allvarlig skada innan framtida generationer hittar en lösning vem är det då som bär ansvaret? Kan någon ens bära ansvaret? Bör vi se framtida generationer moraliskt berörda parter i denna fråga?
Man kan tänka sig ett antal olika tankegångar här. Exempelvis: Dagens beslutsfattare försöker omsätta våra kunskaper och tekniskt kunnande i praktiken och ”finna metoder att rädda oss ur en kritisk situation”, såsom klimathotet. Nutidens generation behöver ju inte egentligen bry sig om klimathotet. Men förhoppningsvis vill alla människor kunna ta hänsyn till kommande generationer. Det är ju svårt att hävda att dagens preferenser och allmänna tillgångar såsom ett behagligt klimat, friskt vatten och ren luft inte kommer att föredras även av framtida generationer. Därför så anser jag att dagens beslutsfattare kommer att (tillslut) göra allt i sin makt att stoppa klimatförändringarnas följder så långt det bara är möjligt. Och eftersom kärnkraften är en del av nutidens tekniska kunnande och faktiskt har tillskillnad mot andra fossila energikällor låga utsläpp av koldioxid, (och om man bortser från uranbrytningen och eventuella olyckor så har kärnkraften även inga avsevärda ekologiska följder) så kan man kanske försvara dagens beslut med att vi gjorde det vi ansåg vara bäst för klimatet.
Man kan ju försvara besluten vi gör idag med att hävda att från tidigare generationers erfarenheter så har ju faktiskt de flesta problem kunnas lösas ”allteftersom.” Dagens beslutsfattare har ju till sitt försvar varit vana med en ständigt uppåtgående tillväxt, förbättrad levnadssituation och otroliga tekniska framsteg. Varför skulle detta vara annorlunda för framtida generationer? Och om så inte skulle vara fallet så kan ju inte framtida, nu ofödda, generationer lägga hela ansvaret på dagens beslutsfattare. Trots allt så försöker ju beslutsfattarna bara att göra det bästa av situationen med den kunskap och teknik de hade tillgång till när beslutet togs. Vi kanske måste börja förbereda framtida generationer på att det inte längre kommer att vara självklart med en ständigt uppåtgående tillväxt och förbättrad levnadssituation pågrund av tidigare generationers girighet och brist på kunnande?
Även om det är svårt att placera ansvar och hävda att framtida generationer är moraliskt berörda parter så anser jag ändå inte att kärnkraften kan ses som en etiskt riktig lösning. Jag tycker inte det är rätt att ”chansa” med kärnkraften och alla dess tillhörande risker och faror. Bara för att vi kan betyder inte att vi ska. Som Jeremy Bentham har sagt: ”Framtid som sådan ska inte räknas annorlunda än nutid”.
Övrig Källhänvisning: Ariansen, Per (1993). ”Miljöfilosofi”
